För ett par veckor sedan satte jag upp en arbetsstation i hemmet och blev då påmind om hur obehagligt det är att skriva på ett genomsnittligt tangentbord. De flesta tangentbord känns sega. På jobbet använder jag sedan tio år ett IBM Model M, ett av världens bästa tangentbord. Mitt är från 1995, förmodligen ett av de sista som tillverkades. Har man vant sig vid den taktila återkopplingen från Model M går det inte använda något annat. Allt annat känns kletigt. (Sartre har faktiskt skrivit det kletigas fenomenologi. Han förklara hur det kletiga hotar att lösa upp gränsen mellan den egna kroppen och omvärlden och därför upplevs som kraftigt obehagligt.)
Eftersom Model M inte tillverkas längre var det en smärre utmaning att komma över ett till. I dag träffade jag Måns Nilsson, en bekant från Exakt-listan, och mottog under cermoniella former ett IBM Model M tangentbord från hans samling. Bordet i fråga är tillverkat 1992 och identiskt med mitt andra.